Staten och dess doktrin

Eudaimonokrati

Artikel I · Statsmaktens syfte

Namnet kommer från eudaimonia, den klassiska grekiska tanken som vanligen felöversätts som lycka. Den ligger närmare blomstring: ett liv som går väl som helhet, snarare än ett ögonblick som känns bra. En människa kan njuta av något samtidigt som hon förstör sitt eget liv, och något obehagligt i dag kan vara nödvändigt för ett verkligt gott liv i stort.

Därav den hrossagridiska termen: ett styre inriktat på blomstring. Men Kejsardömet kopierar inte helt enkelt Aristoteles. Klassisk eudaimonia handlar främst om mänsklig blomstring, och Hrossagrið vidgar avsiktligt ramen med hjälp av ett befintligt sjudelat etiskt schema.

De Sju Sfärerna

Artikel II · Hur staten är skyldig att tänka

De Sju Sfärerna är kejsardömets redogörelse för vad ett beslut måste beakta. Inte ett enda intresse, utan sju, från individen utåt till existensens egna villkor. De beskriver det sätt på vilket staten är skyldig att resonera; de åberopas inte som grund för en enskild lag.

1. Individen — driften att bestå, handla och förbli sig själv.
2. Kontinuitet — att skapa för framtiden: familj, barn, de man fostrar; livet riktat framåt.
3. Gemenskapen — överlevnad och blomstring genom grupper av vilken storlek som helst, från ett kvarter till en stat.
4. Mänskligheten — den mänskliga arten som helhet, utan åtskillnad efter ursprung eller era.
5. Levande varelser — allt annat liv: djur, fåglar, insekter, fiskar och växter.
6. Den fysiska världen — materia, energi, rum och tid.
7. Medvetande — inre liv, subjektiv erfarenhet och allt i tillvaron som överstiger rent materiell förklaring.

Handlingar som ökar överlevnaden över flertalet av Sfärerna betraktas som konstruktiva, och handlingar som förstör eller förnekar dem som destruktiva. Det är den delen som Hrossagrið omvandlar till en politisk metod.

Ramen tillhandahåller ingen räknelära. Den avgör vad som måste vägas, inte hur en verklig konflikt mellan Sfärerna ska lösas, och Kejsardömet har ingen fastlagd lära för den avvägningen. Att reducera de sju till ett enda nationellt mätvärde avvisas; hur en verklig konflikt ska avgöras förblir en öppen fråga snarare än en löst sådan.

Inte heller följer varje gällande lag av ramen jämte beläggen. Förbudet mot vanlig motoriserad vägtransport är, åtminstone till sitt ursprung, en kulturell preferens snarare än en slutsats härledd ur belägg om välfärd, och det är inte riktigt att beskriva Kejsardömet som helt utan preferensgrundade lagar.

Vad eudaimonokrati inte är

Artikel III · Fyra ständiga missförstånd

• Ingen lyckomaskin. Omedelbar njutning är inte eudaimonia. En politik bedöms efter sin verkan på ett liv över tid, och på familjer, grupper och andra.
• Ingen vanlig demokrati. Det finns ett parlament, val, opinion och rätt att kritisera regeringen — men majoriteten är inte absolut suverän. Om beläggen starkt talar för att en kurs kommer att vålla oerhörd skada kan svaret bli nej. Femtioen procent av rösterna gör inte en destruktiv handling konstruktiv.
• Ingen teknokrati. Experter fastställer och prövar fakta. Om ett utfall är önskvärt, och till vilket pris, är en politisk och etisk fråga; en vetenskapsman blir inte monark av att vara vetenskapsman.
• Ingen enkel utilitarism. Frågan är inte vilken summa av nytta som är störst, utan vad som exakt skapas och vad som förstörs, var, hur allvarligt, och om samma resultat kan nås med mindre förstörelse.

Den kejserliga diarkin

Artikel IV · Två Kronor, likställda i befogenhet

Hrossagrið styrs genom två permanenta och åtskilda ämbeten, likställda i styrande befogenhet. Ingen av monarkerna befaller, står över eller får ensidigt avsätta den andra. Innehavaren av endera Kronan får bära titeln kejsarinna eller kejsare; diarkin kan bestå av två kejsarinnor, två kejsare eller en av vardera.

Den Vägledande Kronan har företräde endast i ceremoniell rangordning, samt där samma person samtidigt skulle bli nästa i tur att få ett lagligt erbjudande från båda tronföljdslinjerna. Detta företräde ger ingen större styrande makt.

Det finns en stat, en regering, ett kabinett, en nationell budget, en militär struktur och en statsförvaltning. Ingen av Kronorna får skapa en konkurrerande regering, statskassa, krigsmakt, underrättelsetjänst eller förvaltning, utfärda order genom den andras befälslinje eller avsätta den andras tjänstemän.

Vad som kräver båda Kronorna

Varje Krona avgör vanliga ärenden vilkas huvudsakliga syfte och direkta rättsverkan ligger inom det egna området. Ett beslut blir gemensamt när det direkt förändrar den andra Kronans rättsliga befogenhet eller befälslinje; binder eller undandrar en väsentlig del av gemensamma medel, gemensam personal, gemensam infrastruktur eller central operativ förmåga; skapar en bindande nationell förpliktelse inom båda områdena; eller skapar en konkret, väsentlig och rimligen sannolik verkan på den andra Kronans säkerhet eller förmåga att fullgöra sina uppgifter.

Den faktiska verkan är avgörande. Ett beslut kan inte undgå gemensamt godkännande genom att delas upp i mindre åtgärder eller omdöpas till tillfälligt, experimentellt, administrativt, hemligt, militärt eller katastrofnära. Tvister om klassificeringen — inte om sakpolitiken — går till tre höga domare som utses genom offentlig granskad lottning.

Dödläge

När Kronorna är oense i ett gemensamt ärende får ingen av dem påtvinga det omtvistade förslaget. Ett vanligt gemensamt förslag ska avgöras inom trettio dagar, ett brådskande inom sjuttiotvå timmar; om enighet inte nås faller förslaget. Tystnad, vägran att inställa sig eller dröjsmål räknas aldrig som godkännande.

Det tidigare lagliga läget fortsätter då att gälla — offentliga tjänster, försvarsberedskap, nödvändiga tillfälliga förordnanden och en oundgänglig budget som justeras endast enligt offentliggjord objektiv formel. Detta finns till för att varken en Krona eller parlamentet ska kunna framkalla ett sammanbrott genom att låta tiden rinna ut.

Åtgärder i nödläge

Under pågående eller omedelbart förestående angrepp, katastrof eller annat tidskritiskt hot får den Vaktande Kronan utfärda omedelbara operativa order inom sitt område utan att invänta gemensamt godkännande. Ett brådskande hot inom det Vägledande området — epidemi, sammanbrott i försörjningen av livsmedel, vatten eller infrastruktur, övertagande av det finansiella systemet — ger den Vägledande Kronan samma minimala tillfälliga order. Ingen av dem får ändra författningen, tronföljden eller den grundläggande maktfördelningen, och ingen får förkläda en vanlig politisk preferens till ett nödläge. Varje nödorder registreras med sitt underlag och omprövas minst var sjuttioandra timme.

Parlamentet och domstolarna

Artikel V · Kronans överhöghet inom författningen

Hrossagrið är krondominerat, men Kronans överhöghet finns inom författningen snarare än utanför den. Parlamentet företräder allmänheten, debatterar och utarbetar lagar, utreder oegentligheter, granskar förvaltningen och förvaltar delegerade befogenheter. Det kan inte stifta lag mot en vägran från den Krona eller de Kronor vilkas samtycke krävs, och det har ingen rätt att åsidosätta.

Tronföljd, regentskap och avsättning

Artikel VI · Två linjer, hållna åtskilda

De två Kronorna har skilda tronföljdslinjer, och inget testamente, arv, äktenskap, adoption, nödläge eller val får byta ut dem mot varandra eller föra dem samman. Endera Kronan besätts i en fast ordning: först ett giltigt testamentariskt förordnande gjort av samma Kronas föregående innehavare; om ett sådant saknas, den Kronans arvslinje; och först där ingendera ger en innehavare, ett nationellt val som hålls särskilt för den Kronan. Godtagande och avsägelse är verkliga: ingen är bunden att godta. En omyndig monark styr genom ett regentskapsråd vars befogenheter frigörs stegvis med åldern, och tillfällig oförmåga, försvinnande, avgång av medicinska skäl, abdikation och avsättning har var och en sitt eget fastställda förfarande.

Val utan kandidater

Ett kejserligt val är avsiktligt olikt en valrörelse. Kandidaterna ställer upp som anonyma kodinnehavare. Allmänheten får en slumpmässig kandidatkod, ett anonymt behörighetsintyg och en standardiserad skriftlig redogörelse för kandidatens moral, etik, avidentifierade erfarenhet, syn på styrandet och vad han eller hon skulle söka uträtta i den Krona som eftersträvas — och inget namn, ingen ålder, inget utseende, ingen röst, inget kön, ingen familj, ingen hemregion, ingen arbetsgivare och ingen annan identifierande uppgift. Offentliga debatter, reklam från enskilda och tredje part, bidrag, stödförklaringar, opinionsmätningar och riktad marknadsföring är förbjudna; endast Valkommissionen sprider kandidatmaterial, lika för alla och på det allmännas bekostnad. Avsiktlig självidentifiering diskvalificerar kandidaten. Vinnarens identitet röjs som en del av den offentliga registreringen av det slutliga tronbestigandet, och aldrig tidigare.

Varje valsedel bär kandidatkoderna och alternativet Förkasta alla, och en kandidat vinner endast med mer än hälften av alla giltiga valsedlar, Förkasta alla inräknat. Om Förkasta alla får den majoriteten utestängs varje kandidat i den omgången från att ställa upp igen för samma vakans; nomineringarna öppnas på nytt och en ny omröstning hålls.

Kandidaterna förväntas ange avsikter snarare än löften, eftersom ett uttryckligt löfte är rättsligt bindande. En kandidat som insisterar på att ge ett sådant måste ange det utlovade resultatet, dess mätbara fullbordan, dess delmål och den tidigaste uppnåeliga tidsfristen, och Kommissionen avför varje kandidat som insisterar på ett löfte som är olagligt, omöjligt eller ligger utanför befogenheten hos den Krona som eftersträvas. Efter tronbestigandet offentliggör monarken en genomförandeplan och årliga lägesrapporter. Oförutsebar omöjlighet, fastställd av domare utsedda genom lottning, befriar monarken utan påföljd; ett medvetet omöjligt löfte, ett dolt hinder eller en klandervärt försutten tidsfrist är grovt författningsbedrägeri, och följderna sträcker sig till avsättning.

Grundläggande värden

Artikel VII · Åtta, i den ordning de är upptecknade

• Historisk ärlighet
• Meritokrati
• Djurens välfärd
• Vetenskapliga framsteg
• Miljöansvar
• Integration av flyktingar
• Social jämlikhet
• Etiskt styre