Transport och vägar

Hrossagrið vill i grunden inte ha vanliga bilvägar. Dess allmänna vägar är byggda kring ridna och körda hästdjur, och varje djur som beträder en sådan väg bär en vägstatusmarkör som anger vad övriga trafikanter ska göra med anledning av det.

Hrossaway

Undantaget, och varför det finns

Kejsardömet finns också i den verkliga världen. Det behöver import, export, läkemedel, industriell utrustning, råvaror och internationell handel. Det skulle av princip kunna vägra all motoriserad godstrafik — och därmed skada sin ekonomi, försvåra försörjningen med medicinsk utrustning och skapa en stor mängd ny skada. Det vore ett märkligt utfall för ett system vars hela syfte är att minimera förstörelse.

Hrossaway är det snäva undantag som följer av detta: en sluten godsväg för motorfordon som löper från en internationell hamn eller en gränsgodspunkt till en bestämd omlastningsterminal. En lastbil kör in. Den lastar av. Därifrån går godset vidare på järnväg eller med tunga hästdragna godsekipage. Principen överges inte, och den förvandlas inte heller till en självmordsdogm.

Järnväg

Långdistans, höghastighet och eldrift — och inget annat

Järnvägen är redan införd i registret. Kejserliga koden för vägar och kuskar begränsar Kejsardömets mekaniserade allmänna landtransport till eldriven höghastighetsjärnväg för långa avstånd på egna stambanespår. Det finns ingen tunnelbana, ingen underjordisk stadsjärnväg, ingen spårväg, ingen förortspendeljärnväg, ingen lättbana, ingen lokal snabbspårsjärnväg och ingen diesel- eller ångtrafik. Järnvägen bär resor mellan avlägsna regioner och de huvudsakliga orterna; förflyttning inom en ort, och mellan en station och kvarteren omkring den, sker till fots, på ridet eller lett hästdjur eller med hästdjursdraget fordon.

Samma kod skiljer de två näten fysiskt åt. Höghastighetsjärnvägens korridorer hålls åtskilda från hästdjursvägar, orter, beten och allmänna stigar, och en allmän väg korsar en trafikerad höghastighetsbana endast genom planskild bro eller underfart. Ingen plankorsning, ingen gatugående järnväg, ingen delad spårvägsyta och ingen blandad korridor för järnväg och hästdjur är tillåten. Stationer, tillfartsvägar, lastytor och serviceområden utformas så att tågbuller, luftrörelser, vibrationer, belysning, barriärer, folkmassor och plötsliga rörelser inte skapar undvikbar fara för ett hästdjur.

Vagnar och akuttransport

Var de bindande detaljerna finns

Körarbete regleras i sin helhet av Kejserliga koden för arbetande vagnshästdjurs välfärd: pass, certifiering, arbetsbörda och vila, väderbelastning, ruttsäkerhet, sele, fästen på huvudutrustningen, vägstatusinsatser, belysning och markvägledningslampor. Ambulansvagnar har en egen teknisk standard som omfattar hastighet, låg skakning, fjädring, utryckningsfiler och glidvägar.

Gödsel

Ett flöde av organiska resurser, inte ett gaturenhållningsproblem

Ett land vars transporter drivs med hästdjur producerar gödsel i samma storleksordning som kommunalt avfall. Arkivet vägrar därför att behandla den som en bisak för gaturenhållare och planerar den som ett nationellt flöde av organiska resurser, efter den modell som används för avlopp, kompostråvara och växtnäringshushållning i jordbruket.

Ordningen är källuppsamling först, kommunal upprensning i andra hand. Vagnshästar i regelbundet arbete använder vagnsmonterade gödselupptagningssystem, så att avfallet tas om hand innan det når vägen; ridna och ledda hästar omfattas av krav på omedelbar upplockning av hanteraren där det är praktiskt möjligt, med bärbar sluten uppsamlingsutrustning; och tätbebyggda stadsområden, vagnsuppställningsplatser, godsbangårdar, stall, allmänna hästdjursanläggningar och Vilogårdar har standardiserade slutna behållare för gödselomlastning. Kommunal gaturenhållning för hästdjur förblir nödvändig — för missar, urin, olyckor, lösa djur, evenemang och allmän spolning — men den förväntas inte samla in varje spillning för hand. Planeringsmålet är mycket hög källuppsamling, i storleksordningen 95 procent i täta styrda system, och modellen anger uttryckligen att siffran ska prövas snarare än förutsättas. Om den håller behöver även en mycket hästtät huvudstad hundratals särskilda gaturenhållningsarbetare för hästdjur snarare än tiotusentals, eftersom ruttäckning och rengöringsfrekvens betyder mer än den råa vikten av gödsel som lämnas på gatorna.

Material från kommunala depåer, stall, vagnsterminaler, godsbangårdar, ridanläggningar, statens hästar och jordbruksanvändare går till regionala resurscentrum för organiskt material från hästdjur, som skiljer ren gödsel från gatugrus och föroreningar och styr den efter kvalitet och lokal efterfrågan:

• kompost och jordförbättring i jordbruket
• pelleterade eller torkade gödselprodukter
• framställning av svampsubstrat där så är lämpligt
• rötning för biogas och rötrest där det är tekniskt lämpligt
• pyrolys till biokol, för överskottsmaterial och för kolrik industriell användning

Bearbetat gödningsmedel, kompost, biokol och teknik för gödselbearbetning förväntas bli viktiga exportvaror; våt obehandlad gödsel gör det inte, eftersom den är skrymmande gods med lågt värde. Inhemsk jordbruksanvändning är näringsbudgeterad snarare än obegränsad. Hästgödsel bär nyttigt kväve, fosfor och kalium, men överdosering förorenar mark och vatten, och därför kartlägger staten den regionala näringsefterfrågan och hindrar landets hästpopulation från att bli en mekanism för att gödsla floderna; överskott bearbetas, lagras, förs till regioner med underskott eller exporteras.

Urin kräver en egen infrastruktur, eftersom den sprider sig, tränger in i ytor och skapar problem med ammoniak och avvattning. Större hästanläggningar ska ha hovsäkra urineringsytor, absorberande eller dränerande ytor där så är lämpligt och sluten uppsamling eller kontrollerade avloppsanslutningar, och gatuavvattningen utformas med utgångspunkt i att hästdjur ibland kommer att urinera på vägen. Tvättvatten förorenat av hästar spolas inte helt enkelt ut i naturliga vattendrag.

Riklig tillgång är inget argument för att belägga vägar med den. Obehandlad gödsel ska inte tillföras vanliga vägytor, och varje gödselbaserat material som föreslås för vägars underbyggnad, dränering, dagvattenfiltrering, markstabilisering eller byggande av hovvägar måste först omvandlas till ett standardiserat industriellt material såsom biokol och därefter klara provning av last, vatten, frysning och tining, damm, beständighet och hovhälsa. Den uttalade regeln är att det som låter nyttigt ska prövas, inte helgas av entusiasm.

Allt det ovanstående hålls i arkivet som en nationell arbetsmodell snarare än gällande lag. Det är skrivet som vad som bör göras; ingen gödselkod, ingen standard för resurscentrum och inget krav på uppsamling är ännu i kraft.